Ni som följt mig länge vet att jag har mått dåligt genom åren. Jag har haft mycket ångest och var i en djup depression för några år sedan. Men de senaste åren har jag mått otroligt bra. Bättre än vad jag någonsin gjort. Men ibland kommer de där bakslagen och förra veckan var en sådan. Jag har haft en underliggande ångest som legat och bubblat... Redo att ta sig till ytan. Men jag har helt ärligt inte orkat tänka på den och bara kört på. Men sedan hände en sak inom jobbet förra veckan som gjorde att allt brast. Jag var så låg och allt var grått, mörkt, tomt. Varje dag kändes som en kamp att ta sig igenom. Jag kastades tillbaks till tiden jag var deprimerad... Sådär levde jag varje dag i 10 månader, tills jag fick medicin. Sjukt vad kroppen klarar av mycket när man tänker tillbaks. Jag har pratat mycket om det och fått bra stöd från min kille, min familj och vänner. Jag tillät inte mig själv att bara glömma och trycka bort. Utan jag dealade verkligen men ångesten och det lönade sig. För idag vaknade jag upp lite lättare. Förra veckan blev nästan som en lång terapi-session. Men det är faktiskt väldigt sällan jag har en ångest som beror på något. Den brukar vara diffus och inte gå att sätta fingret på. Men denna gång berodde det på en specifik sak. Så, pga det var den enklare att hantera & bearbeta. På något sätt har jag hittat tillbaks. Mitt mindset till vad som egentligen är viktigt. Jobb, tappade affärer och allt det där - det spelar ju faktiskt ingen roll. Så länge man har allt det andra. Kärlek, vänskap och ett tak över huvudet. Ny vecka och jag är öppen för allt som kan hända.
