Snön föll ner utanför fönstret och tårarna kunde inte sluta rinna. Jag låg i min säng och ångesten kröp i kroppen. Det var ingen som tassade runt på parkettgolvet, utan det var helt tyst. Rummet var mörkt. Jag tittade, blundade, tryckte huvudet mot kudden. Ingenting hjälpte. En total maktlöshet. Av att jag kan inte göra något annat än att existera just nu och hoppas på att allt kommer att bli bra. Att Selma kommer att bli frisk.Det hände säkert massa saker under januari och februari. Något var säkert kul. Men det enda jag minns är stunden jag satt hos veterinären & Selma togs ur mina armar. Och allt som hände därefter. Samtalen om att hon blivit förflyttad till intensiven. Att dom inte visste om hon skulle överleva natten.Jag minns att jag sa till min kille att jag klarar inte detta. Det känns som att jag just nu förlorar det viktigaste i mitt liv. Att om hon inte överlever natten vet jag inte om jag heller gör det. Det kändes som att hjärtat slets i tusen bitar och tårarna aldrig tog slut. Det finns nog de som tycker att man är galen. Att det är ju en hund. Men det är ju inte bara en hund. Det är hela ens värld. Ens bästa vän som varje dag, gör en till den lyckligaste i världen. Varje kväll, i hela hennes liv, har jag pussat henne precis ovanför nosen, mellan ögonen & sagt ”jag älskar dig mest av allt på hela jorden”. Det kändes, att inte längre kunna göra det. Januari och februari. Månaderna där allt var mörkt men också ljust. För Selma kom hem igen. Till sin egna säng, till sina gosedjur och tusentals pussar från sin familj. Hon överlevde och mitt liv blev komplett igen. Selma. Mitt allt. Ja, du är det. Mitt allt. Tack för att du kom hem igen gjorde mig och alla runt omkring dig till de allra lyckligaste på jorden <3 Det blev mars och en sistminuten-resa till alperna bokades med mina syskon. Vi skrattade nog konstant i en vecka. Precis det jag behövde. Trots att mitt knä höll för kanske halva veckans skidåkning så är det inte det jag minns. Utan jag minns strålande sol, långluncher och världens bästa afterski. Att dricka öl och skriksjunga till Sweet Caroline med mina syskon var en rejäl hit helt klart. Många fina stunder av året, gick ut på att få se livet genoms min gudsons Teds ögon. Att få studera hans sammetslena hy, små händer och orimligt söta nacke fick tiden att stanna. Att få uppleva när sin bästa vän blir mamma. Att få bli gudmor till den sötaste bebisen i universum. Tack Ted för att jag fått vara en sådan stor del av ditt första år på jorden. Jag väntade ivrigt på att våren skulle komma till Stockholm. Jag kände i hela min kropp att jag klarar inte av en dag till. Inte en enda dag till, med snö. Dagarna gick, men våren kom aldrig. Snön låg som ett tjockt täcke över Stockholms gator den 1:a april. Jag minns det så väl. Jag och Max tittade på varandra. Det var som att vi visste vad den andra skulle säga. Vi tog ett djupt andetag. Sen så sa vi det.”Nu gör vi det. Nu flyttar vi”. Det var då vi bestämde oss för att ta tag i vår dröm, om att flytta till Palma. När vi hade sagt det högt blev det verkligt. Detta var något vi hade drömt om under ett tag men det kändes så långt bort. Även fast vi hade bestämt det, där och då, så kändes det fortfarande overkligt. Vart ska vi bo? Hur ska jobbet gå därifrån? Vad ska våra familjer säga? Herregud! Detta blev ju läskigt och verkligt helt plötsligt.Vi bokade en weekend till Palma i maj för att känna på det lite. Vi tittade på lägenheter och drack vin. Badade i havet och pussades i solnedgången. Gick runt och dagdrömde om att detta livet kanske är vårt, väldigt snart. Första sommarhelgen i Sverige spenderades med min syster. Vi tog på oss våra finaste klänningar, åkte nedcabat med vinden i håret. Sommarsolen värmen oss samtidigt som vi sjöng med till låtar som fick oss att bli pirriga. Vi badade i havet och lekte att vi var the main character i barraqua queens. På kvällen grillade vi på terassen. Det var en sådandär kväll som det aldrig blev kallt. Vi drack rödvin & pratade. Vid midnatt så fick vi feeling & tog en taxi in till stan. Gick ut på nattklubb under bar himmel och drack tequila tills solen gick upp. Dagen efter promenerade vi i sommarregnet och skrattade åt gårdagen. Tack för det finaste sommarminnet <3 Och när juli kom åkte jag till västkusten. Umgicks med min familj och åkte med vår nya båt. När det spöregnade och var tråkigt väder så åkte jag & min syster på loppisar. Hittade små söta krukor, bord & lampor som vi fixade till med nyköpt färg. De få varma kvällarna vi fick i sommar åt vi kräftor, drack iskallt vitt vin & spelade skibo i solnedgången. När hettan slog till som värst i Europa denna sommar hade jag & min kille en resa bokad till Italien tillsammans med våra bästa vänner. En vecka där vi satt som regel att man bara får klaga på värmen första minuten varje timme. Ja, en sådan regel behövdes när det var 45 grader i skuggan vissa dagar. Vi upplevde Rom, Amalfi och Capri med vinden i håret. Vi hyrde en båt och åkte ut på öppet hav. Dök i turkost vatten, sjöng till Whitney Houston låt ”Greatest Love Of All” som spelades i högtalaren. Vi hyrde ett litet gulligt hus precis vid vattnet vid en liten by på Amalfikusten. Vi klädde upp oss på Capri’s gator och drack drinkar till den mest rosa solnedgången jag sett i hela mitt liv. En resa som jag kommer att blicka tillbaks på när jag är gammal och tänka, livet har vart rätt bra härligt ändå. Jag minns att när vi skiljdes från våra vänner på flygplatsen knöt det sig i magen, för man ville bara att tiden skulle stanna. Sommaren närmade sig sitt slut och vårt nya kapitel var påväg att öppnas. När vi minst anade det så hittade vi en lägenhet att hyra i Palma. Den var helt perfekt. Den var inom vår budget, fint möblerad och med en stor takterass där vi kunde avnjuta solens alla timmar. Vi signade den direkt, trots att vi inte hittat en hyresgäst till vår lägenhet i Stockholm. Jag minns att min frisör sa till mig ”Jag vet inte hur du gör det Elin, men allt löser sig alltid för dig, det är helt otroligt”.Jag tror inte alltid det har varit så för mig men min kille har under våra snart 5 år tillsammans alltid sagt precis så, allt löser sig alltid. Och det gjorde det även denna gång. För rätt som det var hittade vi en hyresgäst till vår lägenhet & nu var det bara att boka flygbiljetter till Palma. Let's make this dream come true. Dagen innan avfärd blev jag överraskad av mina fantastiska tjejkompisar. Middag på stan och tusen kramar. Jag som knappt hunnit reflektera över att jag faktiskt ska flytta utomlands slogs av hur fina vänner jag har runt omkring mig. Och hur mycket jag skulle sakna dem. Tack, för att ni gjorde min sista kväll till den bästa någonsin <3 Den 31:e september klev jag av flygplanet, med Selma i famnen. Vi var framme. Bland palmer och solsken. Welcome to Palma stod det på skyltarna. Vi fick tillträde till lägenheten som skulle bli vårt nya hem. Vi började med våra nya rutiner. Morgonpromenader längst stranden, flat white kaffe och manana tempo. Två veckor senare kom Max med bilen, som var fylld med hela vårt liv. Sedan dess har det känts så rätt, att vi tre är här. Min familj. Som jag älskar något otroligt. I november så blev mycket mörkt. För jorden förlorade en person, som var navet. Som alltid lyst upp alla rum. Ända sedan jag var liten så har en person varit en stor del av mitt liv. Pia. Pia, som alltid funnits där. Som sa till mina föräldrar när jag var tonåring, att de borde ha ett extra öga på mig för att jag äter för lite. Det var som att hon såg det ingen annan såg. Pia. Som alltid gett de varmaste kramarna. Pia. Som var med första gången jag sa att jag hade ångest. Vi hade en familjemiddag. Jag var 17 år och stammade när jag sa orden att jag inte mådde bra. Hon tog tag i min hand och sa att allt kommer att bli bra. Pia. Som alltid alltid alltid sett en & funnits där. I november blev hon inlagd på sjukhus och gick några veckor senare bort, hastigt. En fruktansvärd förlust. Jag har alltid haft dödsångest och varit rädd över att förlora människor som står mig nära. Pia har varit en sådan person som jag ända sedan jag var liten har fasat över att förlora. För att det skulle göra så himla ont. Och nu finns hon inte längre. Hennes begravning var dagen innan hennes 70 års dag.Och jag saknar henne så. Detta år har inneburit en förändring av mitt liv. En flytt till en annan del av Europa. Jag promenerar på nya gator. Möter nya människor. Äter tomater som smakar så mycket mer än de i Sverige. Badar i havet året om. Men främst. Jag lever det livet jag vill leva. Jag har hittat hem. I mig själv. I min relation och i tron på att jag faktiskt fixar allt. Att förändra sitt liv behöver inte innebära att man flyttar utomlands. Utan det handlar egentligen bara om att våga göra det som känns läskigt och får det att pirra i magen. Som att skicka det där smset till den man bryr sig om. Som att dansa som att ingen tittar. Bryta med de som inte gör en något gott. Umgås med människor som får en att bli till den bästa versionen av sig själv. Söka det där jobbet som man drömt om, trots att det känns läskigt. Rensa bort alla åskmoln i sitt liv. Säga ja, till livet. 2023. Ett år med mycket toppar och dalar. Ett år av att våga. Och nu är jag så redo för 2024. Året då allt ska hända. Längtar.
