Året var 2018. Året där allt skulle rasera. Jag var anställd och jobbade heltid, men mitt jobb var hela mitt liv. Mitt jobb var min identitet. Jag tog aldrig ledigt när jag gick hem från jobbet. Utan jobbet fick följa med hem. Jag älskade mitt jobb och hade inga problem med att sitta uppe och jobba hemifrån till 02 på natten. Jag reste näst intill varje vecka på olika jobbresor i Europa. Jag minns i slutet, innan allt raserade, att när jag vissa veckor inte hade en resa på en hel vecka så blev jag lättad. För då skulle det bli lite lugnare. På helgerna när jag borde ha vilat så gick jag ut och klubbade istället. Jag var singel och hade nyligen flyttat till Stockholm. Helgerna blev som min fristad där jag kunde få skratta, dansa och ha kul med mina vänner. Varje måndag kände jag mig fullständigt slutkörd. Jag kanske snittade 5h sömn per natt på veckodagar och på helgen tog man knappast igen för förlorad sömn. På detta sätt levde jag under en lång tid. Alla andra levde ju så här. Varför skulle inte jag klara av det? Jag fick ofta påtryckningar från min familj att jag borde ta det mer lugnt. Att allt inte handlar om jobbet. Jag var sjuk konstant denna vår (halsfluss, influensa, bihåleinflammation, feber till och från) och tillslut fick jag en hosta som jag inte blev av med. Jag låg ofta ovanför toalettstolen på nätterna och spydde av min hosta. Jag började få panikkänslor för så fort jag började hosta så behövde jag spy. Hostan försvann tillslut men inte illamåendet och panikkänslorna. Jag mådde dåligt ett tag innan det blev allvarligt på riktigt. Det började med min aptit. Illamåendet gjorde att jag inte kunde äta. Sedan sömnen. Tankarna susade. Hjärtat rusade. Nu i efterhand kan jag se otroligt många varningstecken men då vägrade jag ta in det. Jag kände mig så mesig. Att stanna hemma från jobbet för att återhämta sig fanns inte på världskartan. Återigen: Alla lever så här? Då kan jag med. Och det var någonstans här, i juni 2018, som allt gick åt helvete… Jag minns att vi skulle ha en sommarkickoff i Göteborg med jobbet och jag skulle ta ett flyg på morgonen från Stockholm. Alarmet ringde tidigt på morgonen. Jag kände mig konstig i kroppen. Jag satte mig i en taxi påväg till Bromma flygplats och hade kväljningar. Kände mig instängd. Drog ner rutan för att få luft. Andas Elin. Andas. Inte spy. Inte här. Kom in på flygplatsen och låste in mig på toaletten, satte mig på golvet. Kallsvettningar. Spydde. Overklighetskänslor. Vad fan händer med mig? Nu ska jag bara klara av att sitta på detta flyg en timme. Överlevnadsinstinkten. Hjärtklappningen. Det enda jag ville var att fly, men jag var fast. Jag klarade av flyget men nu skulle jag bara klara av flygbussen in till Göteborg. Och sedan spendera en heldag med kollegor och låtsas vara normal. Jag satt ju inte på planet längre, men jag kände mig ändå fast. Instängd. Allt kändes fruktansvärt. Tänkte att jag hade en dålig dag och behövde bara ta mig igenom den. Detta är från kickoffen. Snacka om att en bild inte speglar hur man mår på insidan... Jag får en klump i magen när jag ser denna bild för jag vet hur dåligt jag mådde just exakt där. Eftersom att kickoffen skulle fortsätta dagen efter så åkte jag hem till mina föräldrar i Göteborg på kvällen och sov där. Ush. Det är hemskt att ens tänka tillbaks på detta. Men när jag skulle sova på kvällen hade jag sådan hjärtklappning och grov ångest att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville ur min egna kropp. Men jag hade ändå hopp och tro på att jag skulle må bättre dagen därpå. För, jag hade haft såhär några gånger tidigare under våren, men det var alltid borta när jag vaknade dagen därpå. Men så blev det inte denna gång. Den där känslan. Var där för att stanna. När jag vaknade dagen efter, så hade jag prick samma känsla i kroppen som dagen innan. Det var inte borta. Illamåendet, hjärtklappningen, paniken. Varför fortsätter jag att må såhär? Jag minns att jag satt på ett konferensmöte den dagen och fick rusa ut därifrån. För jag mådde så fruktansvärt illa. Jag sa att jag tror jag är magsjuk & var tvungen att gå. Sedan gick jag ut på gatan. Men jag fick inte luft. Sprang, eller gick, i panik till min pappas kontor som låg en bit ifrån. Allt var blurrigt. Jag såg knappt när jag tog mig fram. Ringde min pappa och sa att han måste komma ner från sitt kontor. Han blev orolig och kom ner. Jag sa att jag har panik. Jag vet inte vad som händer med mig. Jag har mått såhär i över ett dygn nu och jag känner mig instängd i min kropp. Han sa att han kör hem mig men jag vägrade. Jag kan inte sitta i en bil. Då blir jag ännu mer instängd. Jag promenerar hem. Det är enda sättet. Men han övertalade mig att köra hem mig då det tar flera timmar att promenera hem. Han förklarade att jag upplever en panikångestattack. Jag kunde inte sluta gråta. Som ni förstår så mådde jag så fruktansvärt dåligt. Mina föräldrar övertalar mig till att sjukskriva mig. Jag följer deras råd, för en gångs skull. Nu ska min kropp få vila ett par dagar. Jag åkte inte tillbaka till Stockholm utan stannade i Göteborg med min familj. Jag vilar ett par dagar. Någon vecka. Men det blir inte bättre, utan om möjligt, bara ännu värre. Del två kommer snart.
