Sommaren 2018. Den varmaste sommaren någonsin men mitt liv har aldrig känts så mörkt. Jag kände mig som ett litet ynkligt barn som inte kunde göra något längre. Åka ut med båten och ligga på en klippa? Panikångest. Ut och springa? Panikångest. Äta middag? Panikångest. Fan alltså. Det tog aldrig slut. Varje morgon vaknade jag i ett ryck, av min hjärtklappning. Ännu en dag att överleva i en, vad jag då inte visste, depression. Jag spenderade 2 månader på mitt landställe den sommaren och jag var inte längre 22 år. Utan den minsta versionen av mig själv. Det kunde ta mig 2h att få i mig en måltid. För varje tugga kändes det som att jag skulle spy. Det enda jag önskade mig var att få tillbaks min aptit. Varje måltid för mig blev en stor stress, för att det triggade mitt illamående att äta. Jag åkte till Öland med mina föräldrar några dagar i slutet av sommaren. Tänkte att det kan vara bra att försöka utsätta sig för lite sociala sammanhang. Jag fick den värsta panikångestattacken jag någonsin haft på en restaurang där, när maten kom in. Den panikångestattacken satte sig djupt på mig. Jag blev rädd på en ny nivå över att vistas bland människor. Social fobi. När vi åkte från Öland tog jag kontakt med en psykolog som skulle hjälpa mig. Jag började få mörka tankar av att om det fortsätter såhär, hur ska det gå? Hur ska jag kunna leva i detta mörker? Jag måste hitta ett sätt att må bättre. Familjens kanin Sam, som jag blev helt besatt av den sommaren. Insåg verkligen att djur kan få en att bli lugn. Jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression och hon tyckte att jag skulle börja äta antidepressiva. Men det ville jag inte för då får man ju mer ångest i början? Biverkningar? Det fanns inte i min världsbild att få mer ångest, för det kändes som att jag skulle dö då. Hon gav mig numret till psykakuten om det skulle bli värre. Tillslut ville hon inte behandla mig för min utmattningsdepression utan istället för anorexia. Då jag berättat att jag inte kan äta pga min ångest. Hon satte mig på ett matschema. “Nu ska du börja äta 8 gånger per dag”. Panikångest när jag promenerar därifrån, igen. Herregud? Hjälp mig. Det enda jag vill är att kunna äta men det går ju inte? Jag får inte ner mat i min hals. Det är stopp. Hon och jag kom inte överens. Jag mådde alltid sämre när jag gått därifrån. Jag slutade gå hos henne. Det blev höst och jag var i Stockholm igen och vissa dagar var bättre än andra. Men det blev aldrig riktigt bra. Jag började begränsa mitt liv för att jag blev rädd för att få nya panikångestattacker. Istället för att åka buss, så promenerade jag överallt. Vilket i sig inte är fel - men det blir fel när man promenerar för att man är rädd för att åka buss. Ibland tog jag buss eller tunnelbanan för att jag visste att jag var tvungen att övervinna mina rädslor. Hur jobbigt det än var. Men det gick ju aldrig bra. Jag fick ofta hoppa av efter en station och då var hela dagen förstörd. För då var illamåendet och panikkänslorna tillbaka. Jag fick en cykel av mina föräldrar som jag kunde ta mig runt på. Blev så glad över den. Jag minns att jag skulle gå på spa en lördag med min bästa vän. Men jag kunde inte sova natten innan för att jag visste att jag skulle behöva åka två stationer med tunnelbanan för att komma dit. Jag började ha “överlevnadsstrategier” när jag skulle göra något. Speciellt om jag gick ut och åt på restaurang. Jag var tvungen att sitta längst ut på bordet eller på stolen närmast en utgång. Att sitta inklämd i en soffa fanns inte på världskartan. Vart ligger den närmsta toaletten? Om jag skulle få panik? Men tillslut orkade jag inte längre. Så jag slutade gå på restauranger helt. Såhär höll det på tills att jag tillslut tappade all motivation och drivkraft. Jag hade ändå försökt, under lång tid nu. Att bli bättre. Jag hade utsatt mig för saker. Men jag fick aldrig något resultat. Det blev aldrig lättare. Utan allt var en ständig kamp. Det värsta var också att jag aldrig kunde andas ut. För allt satt inom mig. Att komma hem till min lägenheten, gav mig till viss del ro, men ofta satt ångesten kvar efter ännu en “misslyckad” dag. Och imorgon är det ännu en dag. Detta var inte hållbart. Jag måste få hjälp. Nu. Del tre kommer snart.
