"Hur mår du Elin?" Jag satt hos en psykiatriker i november 2018. Andan i halsen. Vart är närmsta papperskorg? Var är toaletten? Hur kan jag fly härifrån snabbast? "Nej men… Jag mår nog inte så bra. Jag behöver hjälp. Sa jag." I min journal från mitt första möte med min psykiatriker kan jag nu i efterhand läsa att han skrivit: Jag ser en mager, blek och djupt deprimerad kvinna. "Elin vet du vad! Jag kommer hjälpa dig. Du kommer bli bra. Förstår du det? Jag är proffs på detta och har hjälpt hundratals personer som mått som du mår nu, som blir helt bra. Du kan andas ut. Allt kommer bli bra." Så sa han. Min läkare, som var mitt sista hopp. Som det kändes där och då. Han skrev ut medicin till mig och han fanns där för mig i varje steg jag tog. Han gav mig inte numret till psyket, utan han sa att VI kommer fixa detta. Du är inte ensam längre. Han peppade mig. Han såg mig. Tillsammans med medicinen började jag också gå i fysioterapi och fick lära mig att meditera. Att gå från stressat läge till att helt kunna koppla bort alla tankar. Det tog inte lång tid innan jag började må bättre. Det var inte så farligt som jag föreställt mig att börja ta medicin. Men kanske kändes det inte så jobbigt för jag hade han som hjälpte mig längst vägen. Jag fick snabbt ett stort förtroende för honom och det var verkligen avgörande, för att jag skulle våga börja ta medicin. Vikten av att träffa rätt läkare, är så otroligt viktigt. Jag har till mina nära och kära sagt att den läkaren, räddade mig. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte träffat honom. Jag skaffade Selma, min hund, som blev en otroligt viktig stöttepelare i mitt mående. Jag började leva för henne. Eftersom att hon inte kunde gå så långt när hon var valp så började jag ta bussen med henne till jobbet (här jobbade jag 25% tror jag). Istället för att tänka på min panik så tänkte jag på henne och att hon skulle trivas på bussen. Mitt fokus drogs från mig till henne. Åh. Om Selma bara vetat hur viktig hon var och är för mig. Hennes ovillkorliga kärlek, gjorde mig starkare. Min älskade älskade vovve. Jag minns nyårsafton 2018. Jag var hemma i Göteborg hos mina föräldrar med Selma. När pappa ska berätta det bästa med året så säger han. "Att äntligen få se dig le igen Elin." Det var så stort för mig. För jag insåg där och då att äntligen börjar det vända. Äntligen är mörkret på väg bort. Det tog mig några månader innan jag kom in i rätt dos på medicineringen och jag började bli stabil igen. Nu fanns det helt plötsligt fler bra än dåliga dagar på en vecka. Jag började äntligen tro på att “allt kommer bli bra”. Jag sa upp mig från mitt jobb under våren 2019 och startade mitt egna AB. Nu kunde jag helt plötsligt styra över mina dagar, helt själv. När jag var trött kunde jag sova. När jag mådde bra kunde jag jobba. Men bäst av allt - jag kunde hitta en balans som funkade för mitt mående. Mitt liv började sakta men säkert att ordna upp sig. Under denna tid hade jag också träffat min livs kärlek. Han accepterade mig precis som jag var. Han började laga otroligt god mat till mig, för att få mig att få tillbaks min aptit. Små steg framåt, hela tiden. Vi har alltid skrattat och sagt att vi började dejta i pyjamas och när vi väl var tillsammans, var första gången vi gick på en "riktig" dejt. Våra första månader gick vi promenader och umgicks hemma. Det fina med Max var att jag sa detta till honom typ första gången vi träffades: "Detta är jag. Jag går inte på restaurang. Jag kan inte dricka längre. Jag kan inte resa, flyga eller göra något alls. Jag har svårt att få i mig mat. Jag är en sjukt tråkig människa just nu. Som vissa dagar bara ligger i sängen en hel dag och mår skit. Jag kan fortfarande, från ingenstans, får en panikångestattack. Du får ta mig som den jag är. Jag orkar inte låtsas, att vara någon jag inte är." Och han sa, att det gör inget. Han kan se vem jag är, bakom allt detta. Och att han skulle finnas där vid min sida varje dag. Blir blödig bara jag tänker på det... Från start fanns han verkligen där för mig. Jag tror det var därför jag kände tidigt i vår relation att denna person är någon jag vill leva med resten av mitt liv. För han har sett mig, på botten, men accepterade mig precis som jag var. Han hjälpte mig upp på fötterna igen. Jag friskförklarades hösten 2019. Men blev allt verkligen som det en gång var? Del 4, sista delen, kommer snart.
